Jag hade förra sommaren en underbar favorit i min trädgård. Summer snow min underbara vita klematis. Saken var att den var inte nedklippt på säkert 10 år utan hade fått blomma på gamla grenar. Det var mycket ved av grenarna och inte vackert. Efter att ha tittat på många sidor om skötsel så följde jag rådet att helt sonika klippa ned den, tuktade den rejält så det var ca 20 cm kvar av samtliga grenar. Uhhh den såg inte levande ut. Rör man vid veden som är kvar krasar det och går sönder. Jag ställde in mig på att gräva upp den och köpa en ny livskraftig. Men den fick vara kvar i jorden och varje gång jag gick förbi tittade jag efter något livstecken. Blev lite ledsen i hjärtat när den var så trist och torr. Kände nästan igen mig själv i den, jo faktiskt. Jag vet att jag inte är urgammal men en tid har det varit lite slitsamt och en del saker som inte varit bra. Men så idag vid min vanliga "titta i trädgården en stund" promenad så tittade jag riktigt nära och sa till blomman " Är du verkligen borta från mig? " så såg jag det... beviset på liv och beviset på att hur torrt och dött och omöjligt det kan vara så finns det alltid hopp. Det tar lite tid bara, vi vill så gärna att det skall blomstra och vara på topp hela tiden. Inga bekymmer man blir lycklig var dag... men så är det ju inte. Ibland för att verklig styrka skall komma behöver man klippas ned rensa bort det som tar felaktig kraft ur oss. Så jag får en blommande härlighet i år igen. Det tog bara lite tid innan det skulle visa sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar