Fort har det gått... Snart har 54 åt passerat och en del år känns så väldigt långt bort. En del minnen bleknar andra lyser starkare. En del minnen lyser som solen andra kanske plågar fortfarande. Min make nämnde ett tillfälle igår för länge sedan, en väldigt liten händelse egentligen, som var helt utraderat ur mitt minne. När det hände minns jag att vi fick ta ett samtal med en granne om "vårt trauma". Grannen ifråga hade en väldigt stor hund som inte älskade små hundar. Vi hade just en liten valp på några månader och den stora hunden for ut mot den okopplad. Maken fick rädda situationen och någonstans där tror vi att vår lilla blev rädd för andra hundar och skällde så fort vi mötte andra. Det fick vi aldrig ur henne.
( Men vi fortsatte ha en bra relation med granne :) ändå. ) Men minnet då .. det finns där och jag minns det väl nu, men det blev placerat långt bak eftersom det blev utagerat och väl omhändertaget. Värre är det då kanske med det som vi väljer att svälja fast smaken är besk, saker som vi kanske egentligen borde ha tagit hand om och inte sopat under mattan.
Passager i våra liv kan vara så smala så trånga så pressande att luften inte tycks finnas tillräckligt av. Man tror att detta kommer jag aldrig ur... men så går tiden och man kommer vidare. Tider och stunder omskifta och plötsligt är det öppna fält igen. Allt man kanske behövde göra var att ta ett steg så får man se var det leder. Men när steget väl var taget lyste solen igenom de lite mörka molnen. Tror bestämt jag tar ett steg till, tror jag..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar